Är så trött på allt just nu.

Orkar inte bråka längre.

Min gamla "bästa vän" är inte ens min vän längre. 

Han tycker att jag bara pratar skit om mig själv hela tiden. Han tycker jag är jobbig. 

Om ni nu bara lyssnar på hans verision så fine! Men jag har:

• bett om ursäkt typ sju gånger
• försöker verkligen mitt bästa för att ändra på mig men hur enkelt är det egentligen att sluta säga att man är ful/fet o så när man har blivit mobbad för det i hela sitt liv?
• skrev t.o.m en låt till honom
• sagt att jag saknar honom varje dag vi inte snackar med varandra

det gör sjukt ont just nu. Har precis förlorat min bästa vän, och han kommer aldrig tillbaka.

Nu försöker jag bara tänka på allt det bra och positiva som hände när vi fortfarande var vänner.

Han hjälpte mig att sluta med min ätstörning. Han hjälpte mig med hur jag såg på mig själv, kallade mig snygg även fast jag hade på mig myskläder, uppsatt hår och var osminkad. 

Minns hur han brukade fixa mitt hår lite badass och gjorde så jag fick värsta tovorna. Minns hur han brukade krama om mig efter att vi hade bråkat och viskade att allt skulle bli ok och att allt var hans fel när det egentligen var jag som hade fått spel över nån liten småsak. Minns hur vi brukade kalla varandra älskling och bby och bråkade om vem som älskade den andra mest.

Nu har han sina nya populära kompisar. Känner mig övergiven och deppad.

Vill bara ligga här i min säng och tyna bort. Jag vill få tillbaks min anorexia och vill inte äta på flera veckor, kanske då kan jag jag bli älskvärd.

Nu ska jag snart till dansen, ska bli sådär roligt för en tjej som min gamla bästis gillar går i samma dans som mig. Hon pratar alltid honom...roligt ellerhur?

Men det är sista gången innan lovet så det är bra antar jag.